De som känner mig vet att jag aldrig har problem att yttra mina åsikter. Oavsett om de strider mot mängdens eller om det kanske till och med skulle såra någon. Om jag tycker något och anser mig ha anledning att yttra den åsikten så brukar jag göra det.
Men ibland finns det omständigheter som gör att man borde vara tyst. Det kan ibland vara väldigt frustrerande, i synnerhet som om någon far illa och/eller kommer i kläm.
Men oj vad jag tänker mycket.
Jag har en sådan god lust att verkligen ruska om denne människa som gör mig så vansinnigt irriterad och rakt av förbannad.
Ruska om denne och tala om hur FEL FEL FEL de gör. Hur EGOISTISK denne människa är som inte ens kan förstå att det är på sitt eget kött och blods bekostnad.
Om man inte kan ta hand om sin avkomma så överlåter man det till någon som kan och vill.
Om man vet om att man är sjuk, på det ena än det andra sättet, och denna sjukdom gör att man inte kan ta hand om sitt barn så är det förälderns SKYLDIGHET att se till att barnet får det bättre – hos någon som KAN ta hand om barnet.
Jag har SÅ mycket mer respekt för de föräldrar som lämnar sina barn för adoption när de inser att de inte kommer kunna ta hand om sina barn än de som vägrar inse sina egna brister och därmed utsätter sina barn för vanvård eller något annat oacceptabelt.
Sen är det inte alla mammor som ska kallas mamma. Det är inte alla som får denna modersinstinkten som vissa av oss välsignas med. Den modersinstinkten som automatiskt gör att vi skulle ta en kula för vår avkomma. Aldrig någonsin oavsett anledning överger våra barn. Som lever för barnen FÖRST, ser till att de får ALLA sina basic behov tillfredsställda och mer däröver. En mamma skyddar sina barn – även från en själv om man själv skulle vara en fara för sitt barn. Det är en förälders SKYLDIGHET.
En mamma som INTE gör detta, har ingen modersinstinkt < – min åsikt. Jag är säker på att de flesta håller med.
Sen är det skillnad på att överge och lämna bort.
Att bara sticka ifrån sitt barn är INTE okej. För att man inte orkar, för att man vill nått annat – för att bara dra och slippa undan ansvar.
Att däremot inse att man inte är kapabel att ta hand om barnet, att erkänna det och då se till att det omhändertas av någon bättre lämpad visar däremot ett större ansvarstagande och vinner lite mer respekt i min bok.
Några allmänna åsikter kan jag bjuda på. Inte riktad åt någon särskild men om nån av er TAR ÅT sig så kanske ni bör se över ert föräldraskap.
- Man kan inte och får inte komma och gå som man vill i ett barns liv. Man kan inte försvinna i veckor/månader/år och sen dyka upp från ingenstans och plötsligt vara förälder igen. Att vara förälder är man ALLTID och man tar ALLTID det ansvaret. Barn behöver den tryggheten av närvarande föräldrar.
- Man kan inte och får inte “glömma” eller bortprioritera de mest fundamentala behoven som barn har, dvs passande kläder; någorlunda hela och rena, deras hygien (regelbunden dusch/bad/tandborstning/hårborstning), deras hälsa/behov av vård, positiv förstärkning och uppmuntran.
- Man kan inte och får inte sätta sina egna behov och/eller vilja framför barnet. Ex, att avstå från att lämna/hämta sitt barn på förskola/skola för att man inte vill åka kollektivt.
Ex, avstå från umgänge för att man är trött/inte orkar/inte vill.
- Bara för att man burit ett barn innebär det inte per automatik att man är MAMMA eller ens har rätt till barnet.
Det innebär inte heller att man som sagt har någon modersinstinkt.
- Föräldrar har aldrig någonsin RÄTT TILL BARNET.
Det är ALLTID, uteslutande, barnet som har rätt till två NORMALT FUNGERANDE föräldrar. Två stabila föräldrar som gör allt och ger allt för sina barn vars intresse ligger i barnets bästa i alla lägen.
Om den ena föräldern inte lever upp till detta bör de inte ha barnen.
Självklart har jag fler åsikter. Men i skrivande stund har jag inte mer tid att skriva ner dem. Om en dryg halvtimme kommer min dotter hem, sen kommer sönerna från skolan och sist men inte minst kommer min man och bonusdottern hem och här ska röjas lite innan dess!
Ciao!
