.
.

Sådärja.. Kan jag få en break nu? Snälla?
Nu är även vardagsrummet målat. Vita väggar bortsett från väggen bakom soffan som är ljuslila med vit ram. Alla dagisfoton är uppe och de andra bilderna med. Allt är uppackat och idag kunde jag städa det sista. Det har tagit tid att få komma så pass iordning och städningen med. Jag har ju inte världens bästa förutsättningar. Tack till människor i min närhet som hjälpt mig ofantligt med allt, stora som små saker.

Det finns fortfarande en del “grovskit” kvar som jag undrar kan lösas med en atombomb. I uterummet främst.
Jag fick ersättning av hyresvärden efter att jag hade mailat mitt anspråk om ersättning (se vad fint jag fick det att låta). Hon räknade ut enligt hyreslagen vad jag är berättigad. Men nu undrar jag om hon inte missade just städ-detaljen. Enligt G så var planeringen att städning skulle ske efter renoveringen. Och tanken var väl att renoveringen skulle vara klar INNAN jag flyttade in. Men nu blev det så att renoveringen ägde rum EFTER att jag flyttat in och den är klar – nu. Ska de skicka hit sitt städteam att ta en flyttstäd nu i vårt möblerade hem eller hur är tanken? Jag kan i alla fall lova er att de INTE kommer till överallt för att kunna utföra ett flyttstäd och JAG klarar definitivt inte av att flyttstäda denna lägenheten heller.

Ikväll ringde jag bredbandsbolagets support eftersom jag fortfarande inte hade internet. Det dröjde inte länge förrän jag upptäckte att det faktiskt var jag som hade satt kablarna fel. Eh. Telekabeln satt i närverkskabelns hål. Oj? “Ehh.. jag är inte blondin, om du undrade” sa jag till teknikern i luren. Han sa att han då fick upp “Maddis iPhone” och ja, det kan ju stämma. Sen såg han en dator och gav mig namnet, men det är INTE min dator. “I så fall har du en granne som surfar på ditt nät” sa han. Mm-hmm.. “Ja asså.. de skulle låna mitt internet en kväll, men jag vet inte om de gör det oftare?”.
Innan vi skulle lägga på luren sa han att han kommer dra av en halv månad på min faktura eftersom jag har haft trubbel. Det var schysst. Sen frågade han om det var något annat jag undrade över “Ja, är du snygg och singel?!” Haha, vi avslutade med ett gott skratt.

Jag läste i Lottas blogg att hon ska gifta sig. Jag måste erkänna att det känns akward att läsa om det. Lotta och jag umgås ju inte längre, ni kanske har lagt ihop ett och ett. Av olika anledningar (främst mitt eget “fel”) så pratar vi inte ens med varandra. Jag hade helt andra avsikter men det blev helt jävla fel, men nu är korten lagda och jag har inget annat val än att acceptera läget. – En helt annan historia. I alla fall – jag har missat många viktiga delar av hennes liv. Numera är jag bara en smygläsare av hennes blogg, som vilken annan främling som helst, som får på avstånd läsa om när hon träffade en kille, blev kär, flyttade ihop och nu ska de gifta sig. Inte i mina vildaste fantasier trodde jag att när väl den dagen kom, skulle jag vara helt utesluten. Min tanke var raka motsatsen, vi skulle bli gamla ihop, hon skulle följa Kaeli från graviditet och barndom och tonår osv.. . Det är helt bisarrt hur livet kan göra en 180. Men man får gilla läget, antar jag.. Jag önskar henne och hela hennes familj all lycka.

Dagens uppståndelse tog liv när jag la upp bilden under på facebook. Vad säger ni om det? Alla 27 kommentarer var sjukt intressanta att läsa “Är den riktig?!” var den största frågan och det var ganska 50/50 med vad folk trodde och vad de tyckte om saken. En del trodde den var riktig eftersom Maddis är Maddis och gör knasiga saker. En del tyckte det var hemskt att/om jag gjorde en sådan sak medan andra tyckte det var okej och coolt.

Vad säger ni? – Vad tror ni?

Är den riktig? 
Om så – vad tycker ni om det?

Hade jag fortfarande varit singel hade jag förmodligen inte fått några av de kommentarerna på den statusen jag la upp. Då hade statusen varit irrelevant och förmodligen ointressant. Men eftersom jag nu har ett förhållande så måste det såklart vara mitt eget jag syftade på när jag skrev “Så jävla fint. Såg ett gammalt par på TV. Varit gifta i 60 år. De gifte sig samma dag de träffades.. Och så säger alla att man ska inte göra något förhastat utan ta det lugnt – varför?”
Nej jag syftade inte på mitt eget förhållande egentligen även om det såklart väckte en och annan tanke.
En del människor kan jag tycka är hycklare. “Jag lägger mig inte i vad andra gör” och nej, det kan stämma att de inte gör det, rent konkret, men nog fan ska människor alltid ha åsikter. Klart man ska ha åsikter. Om man nu tycker att man har rätt att ha en åsikt så ska man ju få lov att yttra den, även om det kan tyckas att man faktiskt “lägger sig i”.
De flesta tycker nog att detta gamla paret gjorde fel, av att döma från kommentarerna i min status – de tycker ju att man inte ska ha för bråttom. Eller är det bara JAG som inte ska ha för bråttom?  
Man ska ju lära känna varandra innan man flyttar ihop/gifter sig/ skaffar barn. Jag undrar bara rent spontant – NÄR känner man en människa då? När känner man en människa tillräckligt för att göra ovannämnda? Någon som vet? Någon som har det mest korrekta svaret? Nej – ingen vet. Man kan väl aldrig egentligen KÄNNA en människa till 110% – alla förändras med tiden såklart. Man lär känna människor i sin närhet livet ut. Jag lär fortfarande känna min pappa, exempelvis – hans åsikter, tankar och känslor är inte beständiga. Det är ingens. Sen, om en människa medvetet döljer en sanning, det som kan komma att vara undergången i ett förhållande, så kan det kvitta om man känt varandra 10 dagar eller 10 år..?

Sen tycker jag att det blir helt fel att dra upp mitt förflutna. Varför? Skulle jag ha glömt det? Jag vill väl inte direkt påstå att någon annan har rätt att göra det bara för att jag har bloggat om mitt liv offentligt. Som att säga “Har du inte lärt dig något av dina misstag” och hytta med fingret åt mig. Det blir ju dumt. Nej, det enda jag lärde mig av mitt ex, som människor syftade på, är att det finns rötägg till män med. Det spelar ingen roll att vi gifte oss snabbt, han hade gjort likadant oavsett om vi var gifta eller inte. Sen att jag fick en dotter är min bonus, oavsett hur någon annan väljer att se på saken. Jag flyttade inte ihop  med honom för snabbt heller för den delen – han var bostadslös och jag hade inte hjärta att säga nej när han frågade om han fick bo hos oss ett tag. Det är inte alla av er som visste det. Men jag behöver varken förklara mig eller ursäkta mig. Och det är v’äl lustigt att när jag bloggade om att jag blivit “sambo” 2009 så var det merparten som skrev “Skit i vad andra tycker, kör hårt!”. Men eftersom det sket sig så låter det annorlunda nu. “Ta det nu LUUUGNT”.
För att.. – det kan visa sig att Magnus är ett svin? Det är som att jämföra rött & blått. Bägge är färger – that’s it.

För mig är det oväsentligt om man gör saker snabbt eller sakta. Om det nu ska skita sig så lär det göra det ändå förr eller senare. Varför lägga band på sig och inte tillåta sig njuta till 110% med tanken  “Tänk om det går åt helvete!” – vilket är en känsla som jag själv får arbeta jävla hårt med. Det räcker liksom att jag får påminna mig själv om att inte vara så rädd, men tack för att ni påminner mig. Också.

Men vart står jag då – undrar några av er.

Kommer jag vara sådär wild & crazy och flytta ihop med Magnus direkt, skaffa barn och gifta oss på studs?
JAG KÄNNER att jag lätt skulle göra det. Utan tvekan. Direkt, helst igår. Jag saknar honom så fort dörren stängts mellan oss och längtar tills han och jag är tillsammans igen. Jag tänker på honom i stort sett konstant och det pirrar i magen när jag vet att han är på väg hit. Det är en fantastisk känsla och jag vill vara med honom så mycket som möjligt.
Men JAG TÄNKER att jag får lugna mig lite och inte låta hjärtat bestämma. Inte bestämma allt i alla fall. Barnen kommer först och inga väsentliga beslut som påverkar deras liv kommer att tas utan deras input. Nu råkar det ju vara så att mina barn kommer väldigt bra överens med både Magnus och hans dotter och de tycker om honom så något säger mig att de inte har problem med det, om det skulle vara så.
JAG TYCKER att oavsett vilka beslut som kommer tas, oavsett vad det skulle vara, så är det våra beslut och de som jag förväntar mig att stötta mig, kommer göra det. Alla andras åsikter om saken rör mig inte i ryggen.
Sen är det bara att konstatera fakta – de som hade haft mest problem med om VI flyttat ihop och skaffat barn och hela den grejen – är alla andra. Inte vi. Såklart. Och det är ju jävla dumt, när man tänker efter. Varför skulle det vara någon annans problem hur jag väljer att leva mitt liv, sålänge jag inte skadar någon annan..? Don’t make your problem mine.

När man har en blogg får man väldigt ofta åsikter, råd och kommentarer som man varken bett om eller vill ha. Det får man ta. Oftast  är jag öppen för det och välkomnar det men ibland tycker jag att människor tar sig allt för många rättigheter att ‘lägga sig i’. Jag är ju en offentlig person, kan man tycka. Hela mitt liv ligger öppet för vemhelst att beskåda – har jag därför gett er alla rätten att tycka så mycket..?

Dagens tanke.

Kära dagbok..

Jag får, enl egen uppfattning, konstiga reaktioner på hur jag och Magnus har det. När folk frågar mig hur ofta vi brukar träffas, om vi planerar att flytta ihop och allmänna frågor om framtiden.

När folk frågar hur ofta vi träffas och jag svarar “lite då och då”. Ibland nån timme i veckan när/om det passar, ibland på helgerna men inte varje helg. Reaktionerna jag oftast får är “oj, så lite?! Varför då?!” – som om något måste vara fel.
Personligen tycker väl såklart inte jag att det är fel på något vis alls. Vi bor i samma by och KAN träffas betydligt oftare. Men jag trivs såhär och detta verkar funka för oss. Jag älskar Magnus väldigt mycket men jag älskar också att få vara ifred. Man har fullt upp som ensam förälder och det är sällan man faktiskt får vara helt själv.
Magnus jobbar heltid och har en dotter boende hos sig så han har sina rutiner och jag har mina. Och detta funkar för oss.

Jag har inga planer på att bli sambo överhuvudtaget. Inte de närmsta 10-15 åren i alla fall. Jag trivs att bo själv, komma och gå som jag vill utan att behöva berätta det för nån. Att slippa bli vardagssur över strumpor på golvet och diskmaskinen som inte tömts. Det räcker med kidsen.
Och apropå barn – jag har tre. Han har en. DET räcker MER ÄN VÄL. Jag ska inte ha fler barn.

Jag har lärt mig av mina läxor. Och jag har vuxit så pass mycket som människa att kunna förstå att jag klarar mig själv och MÅSTE inte skynda fram. Jag vill verkligen ta det väldigt lugnt. Och jag trivs med snigeltakten. Jag tycker att det är sunt oavsett om folk tycker det är konstigt att vi ses så pass “sällan”.

Det betyder inte att jag inte älskar honom, för det GÖR jag. Väldigt mycket. Han är perfekt för mig. Just därför tar jag det lugnt så att inget förhastat görs eller sägs.

Jag har ju resten av livet på mig.

Men visst är det jävligt lustigt. När man skyndar så reagerar folk på det och det är fel.
När man sen tar det jävligt lugnt så reagerar folk på det och undrar vad som är fel.

Man kan inte alltid glädja andra så jag ska arbeta på att glädja mig själv.

Det är verkligen skrämmande hur oschysst och omoget vuxna människor kan bete sig när man är osams med någon och ska gräla. Hur man samlar ihop all ammunition och skjuter hejvilt och skiter fullständigt i vem man träffar och skadar på vägen – allt för att vinna. Och att det dessutom kan kvitta vem det är man är arg på just nu och utan någon som helst eftertanke “Vad händer sen när/om vi blir sams” – för let’s face it, vissa saker kan man inte förlåta. Det finns gränser för hur man beter sig. Även om man verkligen vill såra den man är förbannad på just då – får man väl ändå ha någon jävla stolthet – för sin egen skull.
“Jag tänker inte sjunka till den nivån” säger folk. Men många av de som faktiskt säger det sjunker lägre.
När man glömmer bort vad man egentligen grälar om/är arg på och drar upp allt annat som inte har med saken att göra (allt för att vinna kampen). 
När man drar upp saker från det förflutna för att man är arg just då. När man blandar in den andras privata angelägenheter och när man drar in andra människor.
Vuxna människor. Jag skäms å deras vägnar.
Och många av de värsta grälen jag ser är de inom familjen. Som om man kan få lov att säga vad som helst för att man är familj. För att man oftast alltid blir sams förr eller senare igen för att “man är ju syskon” och man tänker på syskonbarnen osv..
I min familj är det lite annorlunda. Jag har bara mina tre barn och två föräldrar och vi grälar sällan men när/om vi gör det så är det rumsrent. Vi börjar inte kalla varandra för massa namn eller dra upp saker man gjort förr. Vi kommer inte med låga jävla påhopp om exempelvis “Du borde gå till tandläkaren med dina äckliga tänder” eller “Du klär dig som en jävla luffare” eller “Du är en kass jävla mamma som inte tänker på dina barn” – sådana saker säger man inte. Det finns en tydlig jävla gräns som man inte ska gå över och det gör mig jävligt irriterad att människor inte inser vad det är de egentligen sysslar med.
Man säger inte “Din feta äckliga ungjävel, du är värdelös och borde banta” till sitt överviktiga barn, det kan de flesta av er hålla med om – men varför får man säga liknande saker till sina syskon/föräldrar? Vissa saker är OFÖRLÅTLIGA, enligt min personliga åsikt. Det är inte familj.

Mina föräldrars son har alltid varit sådan. han drar alltid upp irrelevanta saker och skräder namn och är allmänt avskyvärd och respektlös, som ni vet. Och jag har på sistone fått se hur några i min närhet har familjemedlemmar som inte är mycket bättre. Hur fan tänker ni? Har ni absolut ingen stolthet eller självrespekt i kroppen? Vad är det ni lär era barn? Skäms..

Dessa konstanta pikar, detta konstanta petande i ett inflammerat sår. För att man tror man är bättre. För att man tror man har rätt. 
Get over it – gå vidare. Väx upp.

Ni har helt fel, de flesta av er, om vad en FAMILJ egentligen är. Och det ska jag inom kort upplysa er om.

Min mamma födde 1976 en pojke.
1979 födde hon mig. Och med det ska jag alltså ha en bror.
Jag växte upp med honom. Samma föräldrar, samma uppfostran, samma miljö men vi blev helt olika. Under hela min uppväxt kände jag mig som päronet som föll från äppleträdet. Han är inget alls som jag, inte ens en liten del. Han har utnyttjat mig sexuellt när jag var liten och misshandlat mig både fysiskt, mentalt och emotionellt under hela min barndom och tonår och gjorde mitt liv till ett helvete som jag själv hade ingen makt att ta mig ur och han är en av anledningarna till varför jag så innerligt önskade dödens frid och försökte begå självmord när jag var ung. Han är den mest egoistiska människa jag nånsin stött på och med den girighet han besitter blir han än värre. Han har utnyttjat, ljugit för och manipulerat mina föräldrar under många år som hjälper honom om och om igen trots de känner väl till risken, av ren VÄLVILJA och VÄNLIGHET och med största LOJALITET som bara en förälder kan känna mot sitt barn. Och som tack för det har han åtskilliga gånger spottat dem i ansiktet.
Och sen har folk mage att kalla honom min “bror”?
Bara för att vi råkar ha samma föräldrar betyder det INTE att han är min bror.
Han är inte familj. Han lärde mig väldigt tidigt vad hat och avsky innebär. Han är inte min familj. Han är ingenting värd.
Han är definitivt (han och bland annat min morfar som även han förgrep sig på mig) en stor bidragande förklaring till hur jag kommit att lära mig vad FAMILJ är och INTE är.

Man väljer sin familj. Man har faktiskt det valet. Man väljer, när man blir äldre, vem som ska ingå i ens bekantskap, vänskapskrets och vem som får den hederfyllda titeln “My brother from another mother”, eller syster eller dotter eller mor, om det så ska vara. Under livets gång träffar man människor som står med öppna armar och tar den rollen som en familjemedlem. Och det har ingenting med blodsband att göra.

Mammor och pappor som misshandlar/utnyttjar sina egna barn förbrukar sin rätt att kalla sig förälder. Bröder och systrar som misshandlar/utnyttjar sina syskon förlorar sitt brödraskap/systerskap. Så är det. Att ha blodsband innebär att man fick fördelen att lättare kunna skapa ett band. Man får förtur – en förmån. Sen vad man gör med den chansen är upp till var och en.

Jag har genom åren VALT min familj. Jag har VALT att skaffa och behålla mina tre barn och jag jobbar dagligen på att de ska veta hur mycket de betyder för mig och hur mycket jag behöver, vill ha och älskar dem. De älskar mig också och det tar jag aldrig för givet. Jag vill vara deras mamma så länge jag lever.
Jag har VALT mina föräldrar. Och det är mina biologiska föräldrar. De har jag valt för att de har varit goda föräldrar mot mig och gjort vad de kunnat. Det insåg jag först i vuxen ålder när jag hade sakteligen kunnat lägga mina trasiga tonår bakom mig. De ställer alltid upp för mig och stöttar mig. De älskar mig. Jag kan lita på dem. Jag fick inte dessa föräldrarna (jag tar de aldrig för givet) utan valde dem.
Sen har jag en bror. En bror jag har VALT att inkludera i min familj. Vi pratar sällan idag och ibland undrar jag om vi glidit ifrån varandra. Men jag älskar honom innerligt och kommer alltid räkna Björn som min bror. Jag hade gått över eld och vatten för honom om jag varit tvungen. Han har funnits där för mig när jag behövt honom och jag önskar jag kan återgälda honom en dag.
Och jag har en syster. En syster som alltid stöttat mig, oavsett vad. Vars axlar jag gråtit på och som jag skrattat med. Som jag delat mina hemligheter med och som alltid finns ett samtal bort. Vi har grälat som systrar men blivit sams och förlåtit, som systrar gör. Lotta är min syster jag valt att ingå i min familj. För alltid. Inget eller ingen kan komma mellan oss.

Sen finns det tjejer som kallar mig sin extra mamma. Kanske för att jag varit moderlig och omhändertagande mot dem. Det finns de som kallar mig familj trots att det inte finns blodsband oss emellan – men det finns något mycket viktigare. Omtanke, kärlek, tillit, lojalitet – DET är familj.

Så ser jag på familjekonstellation.
Och det är skrämmande för mig hur man kan behandla sin familj illa.
Och ännu mer skrämmande när någon faktiskt gör illa de som ingår i MIN familj. När man ser hur någon i sin egen familj blir sårade eller skadade och man själv är maktlös och hjälplös och kan ingenting göra åt saken. Jag är väldigt beskyddande.

Det gör mig till exempel rent ut sagt vansinnig när jag får veta vad mina föräldrars son gör emot dem. Vilken knipa han sätter de i. Respektlösheten han visar de enda två människorna som gjort mer än vad de egentligen kunnat för honom.

Det är INTE familj. Man måste inte vara familj bara för att blodsband säger så. Blod är inte tjockare än vatten.

Så ser JAG på familjekonstellation.
Frågor på det?

Det är så jävla lustigt det där. Förvirrade och lustigt.
Alla hundsidor/forum man läser säger så olika saker och hundtränare säger också olika saker. Vem fan kan man egentligen lita på? Egentligen?

En del säger att hundar som juckar försöker klättra i rangordning. Att det är ett dominansbeteende. Andra säger att det är nonsens, att hundar aldrig försöker klättra i rang på människor. Vissa säger att hundars juckande är lek. Likadant när hunden klättrar på en.

En annan sak är det där med frenetiskt slickande, som Leo håller på med. Framförallt öron vill han slicka på men kan nöja sig med armen eller magen om han får tillgång till det.
En del säger att det är underkastelse, att han visar han är snäll och söt. Några säger att det är dominans och han försöker klättra i rang. Några säger att det är stressrelaterat, att det är en osäker hund. Några säger att det bara är kärlek. Somliga säger man ska “fya” andra säger att man inte ska göra det.

Man blir lagom irriterad. Kan inte folk ENAS om en sak och hålla fast vid det?!

“Jag har läst din blogg länge men aldrig kommenterat men NU kan jag inte vara tyst längre!!”
Så började nån kommentar till inlägget där jag berättade att jag skaffat hund.

Det som gjorde mig mest ledsen med alla kommentarerna i det inlägget är det faktum att folk följer tydligen bloggen. Och de har följt min kamp genom förra året med operationer, värk, utredningar och allt vad det heter men “stödet från folket” har varit ytterst sparsamt. Kommentarerna har varit få.
Fanns det verkligen inget viktigare inlägg att kommentera än detta..?
“Jag har aldrig kommenterat förr men nu kan jag inte vara tyst” – var var du när jag behövde stöd..? Var var du när jag BEHÖVDE era åsikter och tankar och tips..?

Många hade så förutsatta meningar.
“Du har väl ingen erfarenheter av hundar?!” – seriöst? Vad f-n vet ni om det? Tror ni seriöst att bara för att min blogg är så burdust rak, öppen och ärlig att det är omöjligt att det kan finnas några detaljer om mitt liv som ni INTE vet?
Annan ointressant fakta ni inte visste: Jag har pluggat psykologi och ledarskap och jag fick dessutom MVG i religion. Mina föräldrar hade två Schäfrar när jag växte upp, Argo & King. Med Andréas hade jag Rottwheilern Simba, en riktig bjässe till hund. Med Wayne hade jag Amstaffen Ozzy.
Jag var 12 när jag fick min första mens och det var pappa som köpte bindor till mig. Jag har mitt födelsemärke precis bredvid mitt anus. Och jag genomgick hormonbehandling för att kunna bli gravid med min första man utan att lyckas.
Visste ni allt det? Eller finns det kanske en liten möjlighet att ni inte vet just precis ALLT om mig? Som exempelvis vilken erfarenhet jag har av HUNDAR…

Jag fick frågan “Tänker du försäkra den hunden?” – Vad är det för fråga? Vad tar du/ni mig för – helt dum i huvudet?
FYI – Jag har försäkring på hem, barn, bil OCH numera hundförsäkring.

Sen undrar jag vad katten (Phea-Leeza) har med saken att göra då några nämnde den. Men jag skrev det i bloggen som ni så flitigt läser – hon fick avlivas. Varför? Hon var en omplaceringskatt som var på väg mot ett gevär men mellanlandade hos mig och fick leva. När Kaeli kom till världen klarade inte katten av den omställningen. Hon började med att protestera genom att kissa ner ALLT i hemmet för att sen klösa efter Kaeli så fort hon såg henne. Det mest humana var att avliva henne – hos en veterinär.
Om ni vill få det att låta som att jag skaffar djur och sen gör av med så tänk om. Så år det INTE. Sedan min separation med pojkarnas far 2006 har vi haft EN katt – och nu har vi Leo. Det är SJU ÅR.

Om ni har fått uppfattningen om att jag gör förhastade saker så har ni problem att läsa/tolka. Jag rusar INTE in i saker (bortsett från Dickhead #2, 2009. Jag är människa och gjorde ett misstag).
Ni läste kanske att det tog mig omkring ETT ÅR att bestämma mig för att skaffa hund. Att jag vägt för och nackdelar. Att jag redan löst de flesta “what-if” INNAN jag skaffade hund. Tror ni verkligen så LÅGT om mig? Har ni verkligen fått för er att jag vore helt intelligensbefriad?

En av er skrev: “MEN jag vet ju bara vad jag läser från bloggen…”
EXAKT. Det är inte många av er som KÄNNER MIG. Ja jag berättar mycket. Men det betyder inte att ni känner mig. Att ni vet hur ansvarstagande/mogen jag är etc. Det är ett privilegium tilldelat mina vänner jag träffar IRL. Ledsen om ni tar illa vid er men seriöst – det är en blogg. På internet. Det betyder inte att vi är vänner för det eller att ni känner mig. De flesta av er har aldrig ens träffat mig.
Självklart får ni alla ha åsikter – precis vilka åsikter ni vill ha. Men att basera dem åsikterna enbart på vad ni läst i en blogg utan att ta hänsyn till allt jag nämnde ovan, att jag faktiskt är en människa med fler erfarenheter och egenskaper än de ni kanske känner till – kanske är aningen förhastat?
Bara en tanke.

Vidare så ska jag inte behöva känna att jag måste försvara mig här. Till er. Men det blir så fel när folk inte vet vad de har åsikter om. Om ni förstår vad jag menar. Ni har hittat så många anledningar till varför jag INTE ska ha hund.
Min värk exempelvis. Ja, jag har fortfarande värk. Och ni kanske inte visste det heller att motion är BRA för mig och min värk. Jag kommer ut dagligen. Det är WIN/WIN.
Sen vill jag tillägga att det är så jävla skönt att kunna byta fokus. Att slippa sitta hemma och grubbla på alla saker i livet – att ha något som håller mig aktiv – fysiskt OCH psykiskt. Något annat att tänka på – Leo.
Nån av er påstår att jag gnäller om min ekonomi. Ja – de gånger försäkringskassan är sen med mina utbetalningar eller räknat fel. Jag är långt ifrån rik – det blir inga utomlandsresor. Men vi har ALLTID överflöd av mat hemma och oftast pengar kvar på kontot tills nästa utbetalning om jag inte slösat. Men alla prioriterar olika och jag prioriterar min familjs välmående och vi ville ha (och faktiskt behöver) ha hund. Och då lägger jag gärna pengar på det. Men min ekonomi behöver jag inte heller försvara. Jag kan garantera att Leo har bra foder och allt annat han behöver här.

Och eftersom det är på tapeten så kan jag ju informera er om hur det går, om ni är intresserade.
Ledsen att göra så många besvikna – ni hade FEL.
Det går så jävla bra. Som om vi aldrig gjort nått annat flyter allt på. Leo blev väldigt snabbt en del av familjen.
Det är inte det minsta jobbigt att rasta hunden. Tvärtom så har jag börjat uppskatta promenaderna.
Leo och jag “klickade” nästan direkt. Redan på väg hem från Göteborg kom han till mig och det dröjde inte länge förrän han sökte trygghet hos mig redan i bilen och la huvudet i mitt knä. Det dröjde inte heller länge förrän han visade tecken på att trivas och känna sig trygg hos mig. Vi har väldigt fin kontakt, jag & Leo och vi gör framsteg tillsammans. Det må låta fjantigt för er men en del av mig känner att det är “meant to be”. Tänk att man kan älska en hundjävel såhär.

Och med mina barn (ja, och barn generellt) går han JÄTTEBRA. Han älskar barnen här. När de kommer hem från dagis/skola blir han helt lycklig och viftar på svansen som en tok. Han leker försiktigt med dem och gosar massor. Han är sjukt kelig och tills hans fördel är vi 4 som älskar att gosa med honom.
Barnen har visat respekt och kärlek till honom och som jag nämnde hastigast i ett inlägg så har Leo en väldigt positiv effekt på Laaiti.

Än så länge har jag inte upplevt någonting negativt alls med att vara hans ägare. De problemen jag nämnde som han har går att fixa.
Han är registrerad i mitt namn (dvs jag står som ägare på Jordbruksverkets hundregister) – han är försäkrad OCH jag har bokat tid för kastrering.
Jag har gått rätt till väga och gjort allt rätt för mig.

Så om ni har problem med nått av detta – gör inte era problem till mina!

Det kan inte stämma, säger jag!
Jag går inte med på det!
Mina föräldrars våg går fel.
Den påstår att pappa är 10 kilo lättare och jag 1 kilo tyngre sedan mitt återbesök på lasarettet i Landskrona. Och det kan bara inte stämma. Skulle jag ha gått UPP i vikt sen jag skaffade Leo och börjat röra på mig? Från ingen motion/fysisk aktivitet överhuvudtaget till 4-5 promenader om dagen, varav en långpromenad uppemot 1,5h – så skulle jag gå UPP?! Jag tror inte det, va!
Vågjävel. Må någon krossa dig.

På promenad idag, efter att Leo gjort sina främsta behov och hade rastats en stund hittade jag en perfekt folktom yta att testa hur Leo gör om jag släpper honom lös. Jag vill se hur mycket koll han har på mig, hur mycket kontakt han söker och hur han lyssnar på mig.
Jag blev nästan förvånad – men överlycklig, hur bra det gick. Jag tog av kopplet, gick mitt eget håll först utan att titta på honom och han kom snabbt fram till min sida och tittade på mig. Gick vidare, bestämt, han gick till en buske och snusade och jag vände håll och kallade på honom och han sprang fram till mig.
Det kändes underbart! Det verkligen KÄNDES att vi hade kontakt. Så himla glad jag blir!
Sen hade vi den incidenten med kärringen. (Han var då kopplad såklart) Hon gick bakom oss ett tag och när vi stannade för att Leo snusade så går hon direkt fram till Leo och skulle klappa honom PÅ huvudet.
Hon tittade inte ens på mig, än mindre hälsade. Leo blir osäker i såna situationer och gjorde utfall varpå jag ryckte tillbaka honom i kopplet och då tittade han på mig och jag bad honom sitta bredvid mig. Jag fick förklara för kärringen att han inte är förtjust i främlingar. Och jag ville inte han skulle hälsa på henne därefter istället. Hon hade några kringlor i fickan hon först ville ge honom men jag sa nej.
Varför inte bara fråga mig FÖRST om hon fick klappa så att jag/vi hade fått chans att säga nej? Taskigt att utsätta honom för det. Och eftersom jag vill att Leo ska kunna lita på mig till 100% så ser jag ingen anledning till varför jag ska låta honom hälsa på/träffa människor som vi för det första inte känner (och kan inte garantera Leo att det är en sund människa) och för det andra med största sannolikhet aldrig kommer se igen. Man lär sina barn att fråga först – det gäller fan vuxna också!

Vågjävel. Hoppas du dör.

Ja, någonting hände. Det senaste halvåret/plus hände det mycket i mitt liv. Inte bara runtomkring men även inombords. Jag ändrades. Mitt sätt att se saker och ting och känna om saker och ting.
Jag kom underfund med saker om mig själv – vad jag faktiskt egentligen alltid tyckt/känt men förnekar.
Sen ändrade jag helt uppfattning om andra saker och gjorde en 180° vändning om vissa åsikter.
Ändrat mina prioriteringar. Ändrat mina krav, ändrat en del om hur jag känt inför vissa människor och saker/åsikter.
Jag kan inte säga vad det var som hände. Det kom inte direkt hastigt på utan har nästan smugit på mig.

Jag är inte helt samma som förut, nej. Men jag är inte heller så som en del tycks uppfatta mig utan helt motsatsen.

Jag har successivt kommit underfund med min egen sexualitet som jag tidigare nämnt. Mitt egentliga totala ointresse.
Jag har även omvärderat vad jag behöver/vill ha hos en partner och det är nog den största förändringen.
Jag har alltid hållt mina barn hårt och aldrig delat med mig utav dem till någon. Jag skulle aldrig tänka tanken att en partner skulle få ta något ansvar vad gäller barnen – aldrig hämta/lämna på dagis, aldrig passa dem, aldrig gå nånstans ensam med dem, aldrig det ena än det andra. Det var så präglat inom mig.
Men samtidigt, det senaste året har olika saker fått mig att helt ändra mig – detta är min största förändring. Min 180°.
Jag vill numera raka motsatsen. Förr tänkte jag att min pojkvän var MIN och skulle inte ha någonting alls med mina barn och deras uppfostran att göra. Gud nåde. Jag var noga med att poängtera detta och separera min pojkvän från mina barn.
Idag tänker jag tvärtom – mina barn både behöver och vill faktiskt ha en fadersgestalt. Så pass desperat att tanken faktiskt slagit mig att bli tillsammans med den man som vill “bli pappa” till mina barn. Och jag skulle faktiskt behöva det också – någon som tar den rollen som pappa/fadersgestalt/familjemedlem.
Att ett förhållande med en annan människa faktiskt kan och bör dessutom gynna mina barn.
Jag har varit egoistisk. Med goda avsikter självfallet. Men egoistisk.
Så från och med nu när det gäller förhållanden så har mina spelregler ändrats. Om en man vill inleda något seriöst med mig så skulle jag gärna vilja att han tar sig an mina barn också. Leker med dem, hjälper med läxan, kramar om, pratar med dem, spelar fotboll med dem, lämnar eller hämtar, fixa mellis.. Ja, ni förstår.
Och vilken avlastning det hade varit för mig med..
Och på sätt och vis har jag på nått sätt nekat mina barn en far – deras biologiska må vara död/borta men en ersättare har jag också nekat dem..

Det var en del av mina strider med mig själv jag haft det senaste halvåret. Det tar tid att vänja sig vid mina nya synsätt och mitt nya jag. Det finns betydligt mer men detta räcker för ikväll.

Jag lever i den naiva tron att världen kunde varit en bättre plats om samtliga människor hade skiftat fokus. Istället för att lägga energi, vikt och tanke på alla negativa saker istället fokuserar på allt det positiva.

Tänk dig en morgontidning med enbart artiklar som får dig att skratta, le och bli alldeles varm inombords. Med bilder på lyckliga människor, småfeta bebisar med valkar och babypuder, med valpar i kastruller eller annat skoj.
Tänk dig att alla program på tv var roliga och fick dig att skratta av glädje!
Tänk dig att alla ord du får av andra människor är ord av ren omtanke och kärlek.
Tänk dig att bli överfallen av en främling med en kram och uppmuntrande ord.

Många utav oss kan inte ens föreställa oss det ens i vår vildaste fantasi och det är väl så tragiskt.

Men tänk om en god gärning leder till en annan som i sin tur leder till en annan och så vidare.
Tänk om det faktiskt finns ett karmakonto att fylla på.
Tänk om vi hade haft som utgångspunkt att faktiskt behandla andra som vi själva vill bli behandlade. Well, sistnämnda teori fungerar nog bara i praktiken under förutsättning att alla vill bli behandlade på exakt samma sätt och det vet vi ju att det inte är sant.
Jag exempelvis uppskattar ÄRLIGHET i alla dess underbara former. Negativ som positiv för att jag på något vis har fått för mig att ÄRLIGHET och SANNING aldrig leda till något ont – i alla fall inte för mig. Jag anser väl att det är vad jag själv gör med sanningen som gör den ond eller god.
Men alla andra människor uppskattar inte den burdust underbara sanningen och ärligheten som jag gör. En del sanningar kan människor uppleva som sårande eller kränkande medan jag under inga omständigheter någonsin skulle föredra en lögn. Alla är vi underbart individuellt olika. Men det kan göra saker svårt – jag vill gärna tro att jag är en god människa med goda intentioner som missuppfattas som elak eftersom det är hur andra kan tolka min rättframhet, min ärlighet och ibland hela min framtoning.
Jag skulle inte må bra av att ljuga. Inte ens för att få någon annan att må bra.

Men åter till ämnet. Jag lever i den naiva tron att världen kunde varit en bättre plats om samtliga människor hade skiftat fokus. Från att fokusera på varenda mord vi kan hitta och skriva om det i ALLA tidningar, läsa om de horribla massakrerna där människor slaktar varandra för att man är oense om en politisk fråga – där vi inte längre pratar om de där våldtäkterna, misshandlarna och allt vad det heter..
Det är så mycket fokus på att vi måste prata om det – för att bli medvetna – för att kunna bekämpa det. Bekämpa det?! Bekämpa hat med mer hat? Det är lite som att bekämpa en eld med mer eld. Hur naiva och rent ut sagt korkade får vi människor lov att vara…?

Men vad bekämpar vi egentligen? Vi föder varandras hat och ogillande ju mer vi pratar om det – ju mer energi vi lägger på det.
Jag ser videos på Facebook dag in och dag ut, med små oskyldiga barn som grovt misshandlas och oskyldiga djur som misshandlas och mördas. Samtliga reaktioner på alla dessa Videos är alltid detsamma. Avsky. Alla som ser dessa videos mår dåligt. Jag mår dåligt. Hela min själ gör ont när jag ser detta. När vi pratar om det. När jag tänker på det.
Och INGETING blir bättre för att du och jag har utsatt oss själva – och varandra, för detta. Tvärtom – det blir värre. Jag mår dåligt- du mår dåligt. Och alla du visar den videon för, alla du pratar med om den videon om, mår dåligt. Varför fortsätter vi att lägga vår energi och fokus på sånt? Det är inte bara självplågeri eftersom jag faktiskt frivilligt och självmant utsätter mig själv för det (Jag läser. Jag klickar. Jag ser) utan jag plågar dessutom mina oskyldiga medmänniskor som jag utsätter detta för.

Bad things feed bad things. Det är enkel matematik mina vänner.
Om vi istället bara skiftar vår fokus. Från alla våldtäkter, misshandlar och mord till kärlek och omtanke. Från alla tidningsartiklar som handlar om sånt jag vet är negativt till att bara välja det positiva, de glada nyheterna. Dessvärre har jag en känsla av att min morgonläsning till kaffet kommer gå fortare än nånsin. Det är TRAGIK, mina vänner!

Istället för att klicka på den videon och se den när du kanske misstänker det är något du kanske mår dåligt av – klicka på något annat som får sig att skratta? Som ger dig de där varma känslorna inombords och sprid DET vidare.
Visa människor att du uppskattar dem – det mår garanterat DU bättre av och definitivt den mottagande änden med.
Jag vet att JAG i alla fall mår bättre när jag läser, skriver, hör POSITIVA saker.

Kärlek är lösningen. Det enda svaret. Den enda sanningen. Välj kärleken.
Prova en dag.
EN dag.
EN dag att sprida glädje och kärlek. Ge en komplimang till någon du inte känner. Köp en 10krs burgare till nån jävla hemlös. Tala om för gammelfaster att du faktiskt uppskattar hennes julkort hon envisas med att skicka varje år.
Ta initiativ att hjälpa någon när du ser att möjligheten uppenbarar sig – vilket den gör dagligen – hjälpa en gammal käring över gatan, plocka upp en penna nån har tappat – gesterna kan vara små men ack vad betydelsefulla.
Do it.

Glädje föder glädje. Alla vill vi väl vara lyckliga? Så om du vill vara lycklig – gör någon annan lycklig så kommer resten av sig själv.

- Ibland tänker missmaddis stora tankar. Allt för att komma ikapp med mina djupa känslor. Eller så var jag bara uttråkad?

Jag börjar bli mäkta irriterad och bedrövad av alla dessa artiklar om föräldrar som “glömmer” och/eller lämnar sina barn i heta bilar – hetsar sina småbarn att, osimkunniga, hoppa från tians hopptorn etc..

Vad fan hände med att skydda sina barn? Ta hand om sina barn?
Vad FAN hände med SUNT FÖRNUFT?!

Har människor verkligen glömt bort att nyttja det som skiljer oss från de flesta i djurriket – förmågan att tänka i flera led, utnyttja den intelligens vi sägs ha berikats med.

Jag är absolut inte världens bästa mamma – jag har blivit kritiserad ofta och mycket för hur jag tilltalar mina barn och saker jag säger om mina barn.
Det är bara så vi ÄR. Så JAG är. Det speglar på inget sätt hur jag är som mamma. Man måste uppleva mig – KÄNNA mig för att kunna förstå vår hårda, råa kärlek.
Men jag gör ALLT för att skydda mina barn mot allt jag kan.

Och att lämna småbarn ensam i en bil – oavsett väder, oavsett omständigheter – är OTÄNKBART.
Jag lämnar inte mina små barn utan tillsyn PERIOD.
Och vad gäller trampolin/hopptorn – finns inte en jävla möjlighet att min 10-åring som ÄR simkunnig, hoppar från de höjderna.

För att JAG är rädd om mina barn.
Det är min avkomma. Jag älskar de små asen.

Googlade bilder.

Mitt råd till den förälder som nästa gång tänker att de kan lämna sitt barn i bilen för att “det tar bara en liten stund” – ring snuten själv. Ring soc själv och be om en omplacering. För DU är uppenbarligen en SKITMORSA/FARSA och bör inte ha förökat sig. Ge bort din unge till nån som har mer fukkin vett..

“The natural state of motherhood is unselfishness. When you become a mother, you are no longer the center of your own universe. You relinquish that position to your children.”

- Jessica Lange

Samma dag jag fick veta att jag var gravid med Phini, förändrades något inom mig. För att inte nämna dagen då han föddes, när jag fick upp honom på bröstet. Jag var mamma. Med varenda andetag från den dagen och fram tills den dagen jag dör kommer jag alltid vara mamma FÖRST.
Vad jag VILL med mitt liv kommer inte ens på första plats länge. Vad mina barn BEHÖVER kommer på första plats.
Himmelriket vore när dessa två kombineras i en underbar skönsång. Då är alla lyckliga. Men det är aldrig med något tvivel om jag får välja mellan de två – mina barn kommer alltid på första plats. Det handlar inte om mig. Det handlar om barnen.

“When you are a mother, you are never really alone in your thoughts. A mother always has to think twice, once for herself and once for her child.”

- Sophia Loren

Man ser alltid till barnens bästa först. Man ser till att de har ett hem. Att de har kläder. Att de har mat. Att de är trygga. Man boar till sin bästa förmåga för att göra det bästa man kan för att tillgodose behov av stabilitet och trygghet. En normal funtad förälder dvs. Det spelar ingen roll om jag inte orkar eller vill gå upp klockan 7 på morgonen för jag MÅSTE. Det spelar ingen roll om jag har ont nån dag och inte orkar lämna på dagis och skola för jag MÅSTE. Det spelar ingen roll om jag inte känner för/orkar/vill laga mat för jag MÅSTE – allt detta måste jag för mina barns skull. Det är bland annat sånt som betyder att man sätter barnens behov först. De SKA till skolan. De SKA äta.

Man snackar mycket om det där osynliga bandet som mammor har till sina barn och vice versa, som om det vore en självklarhet men det är århundradets största lögn. Det är inte alla som får denna underbara gåvan vi kallar modersinstinkt. Om så, hur kan det finnas kvinnor som överger sina barn, som mördar sina barn och/eller misshandlar sitt eget barn? Jag köper inte det.
Vissa kvinnor har psykiska sjukdomar som gör att detta bandet blir underlägset och hamnar i skuggan av modersinstinkten där egot tar överhand, oftast på barnets bekostnad. Det mest tragiska i det är att egot/sjukdomen inte tillåter mamman inse detta och förstå att det bästa vore att ge upp det mödraskapet de så uppenbarligen inte var menad för, att de tagit sig vatten över huvud – och, för barnets bästa, bara ge upp. Ge över barnet till den som både kan och vill erbjuda barnet det bästa de förmår.

Och eftersom jag är lyckligt lottad med just modersinstinkt finns det inte i min galax att ens för någon millisekund, överge mina barn och sätta många egna egoistiska behov eller vilja framför mina barn. Jag skulle aldrig, har aldrig och kommer ALDRIG att lämna mina barn. Hellre fattig, sjuk, ensam och miserabel MED mina barn än alla dess motsatser utan mina barn. Mina barn blev mitt liv när jag fick dem.
Och eftersom jag känner såhär så djupt rotad inom mig har jag så enormt svårt att relatera till dess motsatser. Hur mycket jag än vill försöka vara förstående och logisk/rationell kan jag inte relatera till de “mammor” som sätter sig själv först. Jag skiter faktiskt högaktningsfullt i alla förklaringar och ursäkter. I alla diagnoser och sjukdomar. När det kommer till föräldraskap och i synnerhet moderskap (eftersom det är det som står närmast att relatera till) finns det inga ursäkter.

Man överger/lämnar ALDRIG sina barn.
Man skadar ALDRIG sina barn, varken fysiskt, psykiskt eller emotionellt.
Man sätter ALDRIG sig själv före sina barn.

Det är gyllene fucking regler och slår Guds alla 10 budord i ett andetag.

“Motherhood is near to divinity. It is the highest, holiest service to be assumed by mankind.”

― Howard W. Hunter

Till er mammor som överger sina barn för att ___________ – fuck din anledning. Jag hoppas du dör. Sakta. Smärtsamt.
Till er mammor som misshandlar sina barn för att ___________ – fuck din anledning. Jag hoppas du dör. Sakta. Smärtsamt.
Till er mammor som prioriterar annat/sig själv framför sina barn för att ___________ – fuck din anledning. Jag hoppas du dör. Sakta. Smärtsamt.
Etc & Osv i all evinnerlighet.
Jag har NOLL tolerans och NOLL förståelse.
Du är ingenting värd. Du är värdelös och oönskad och du borde lämna bort dina barn till någon som inte bara KAN utan VILL ge ditt barn det du inte vill eller kan. Sluta vara så jävla egoistisk och omogen.

Kom ihåg: kärleken är inte allt. Kärleken övervinner inte allt. Man behöver så mycket mer än bara kärlek för att vara en sund mamma.

Psssssssss… Nu har jag ångat av mig såhär på morgonkvisten. Kan vara duggregnet, den annalkande höstens magra kyla, kan vara PMS. Ta det för vad det är…

De som känner mig vet att jag aldrig har problem att yttra mina åsikter. Oavsett om de strider mot mängdens eller om det kanske till och med skulle såra någon. Om jag tycker något och anser mig ha anledning att yttra den åsikten så brukar jag göra det.

Men ibland finns det omständigheter som gör att man borde vara tyst. Det kan ibland vara väldigt frustrerande, i synnerhet som om någon far illa och/eller kommer i kläm.

Men oj vad jag tänker mycket.
Jag har en sådan god lust att verkligen ruska om denne människa som gör mig så vansinnigt irriterad och rakt av förbannad.
Ruska om denne och tala om hur FEL FEL FEL de gör. Hur EGOISTISK denne människa är som inte ens kan förstå att det är på sitt eget kött och blods bekostnad.

Om man inte kan ta hand om sin avkomma så överlåter man det till någon som kan och vill.
Om man vet om att man är sjuk, på det ena än det andra sättet, och denna sjukdom gör att man inte kan ta hand om sitt barn så är det förälderns SKYLDIGHET att se till att barnet får det bättre – hos någon som KAN ta hand om barnet.
Jag har SÅ mycket mer respekt för de föräldrar som lämnar sina barn för adoption när de inser att de inte kommer kunna ta hand om sina barn än de som vägrar inse sina egna brister och därmed utsätter sina barn för vanvård eller något annat oacceptabelt.

Sen är det inte alla mammor som ska kallas mamma. Det är inte alla som får denna modersinstinkten som vissa av oss välsignas med. Den modersinstinkten som automatiskt gör att vi skulle ta en kula för vår avkomma. Aldrig någonsin oavsett anledning överger våra barn. Som lever för barnen FÖRST, ser till att de får ALLA sina basic behov tillfredsställda och mer däröver. En mamma skyddar sina barn – även från en själv om man själv skulle vara en fara för sitt barn. Det är en förälders SKYLDIGHET.
En mamma som INTE gör detta, har ingen modersinstinkt < – min åsikt. Jag är säker på att de flesta håller med.

Sen är det skillnad på att överge och lämna bort.
Att bara sticka ifrån sitt barn är INTE okej. För att man inte orkar, för att man vill nått annat – för att bara dra och slippa undan ansvar.
Att däremot inse att man inte är kapabel att ta hand om barnet, att erkänna det och då se till att det omhändertas av någon bättre lämpad visar däremot ett större ansvarstagande och vinner lite mer respekt i min bok.

Några allmänna åsikter kan jag bjuda på. Inte riktad åt någon särskild men om nån av er TAR ÅT sig så kanske ni bör se över ert föräldraskap.

- Man kan inte och får inte komma och gå som man vill i ett barns liv. Man kan inte försvinna i veckor/månader/år och sen dyka upp från ingenstans och plötsligt vara förälder igen. Att vara förälder är man ALLTID och man tar ALLTID det ansvaret. Barn behöver den tryggheten av närvarande föräldrar.

- Man kan inte och får inte “glömma” eller bortprioritera de mest fundamentala behoven som barn har, dvs passande kläder; någorlunda hela och rena, deras hygien (regelbunden dusch/bad/tandborstning/hårborstning), deras hälsa/behov av vård, positiv förstärkning och uppmuntran.

- Man kan inte och får inte sätta sina egna behov och/eller vilja framför barnet. Ex, att avstå från att lämna/hämta sitt barn på förskola/skola för att man inte vill åka kollektivt.
Ex, avstå från umgänge för att man är trött/inte orkar/inte vill.

- Bara för att man burit ett barn innebär det inte per automatik att man är MAMMA eller ens har rätt till barnet.
Det innebär inte heller att man som sagt har någon modersinstinkt.

- Föräldrar har aldrig någonsin RÄTT TILL BARNET.
Det är ALLTID, uteslutande, barnet som har rätt till två NORMALT FUNGERANDE föräldrar. Två stabila föräldrar som gör allt och ger allt för sina barn vars intresse ligger i barnets bästa i alla lägen.
Om den ena föräldern inte lever upp till detta bör de inte ha barnen.

Självklart har jag fler åsikter. Men i skrivande stund har jag inte mer tid att skriva ner dem. Om en dryg halvtimme kommer min dotter hem, sen kommer sönerna från skolan och sist men inte minst kommer min man och bonusdottern hem och här ska röjas lite innan dess!

Ciao!

För en tid sedan busade Magnus med flickorna. Han jagade dem och fångade dem och barnaskratten klingade mellan väggarna vilket är ljuvligt.
Men det som inte riktigt klingade väl för mig är när en av flickorna samtidigt skriker “Neeej!! Sluta!!”
Jag reagerade direkt. Hur uppfattar hon egentligen de orden? Vilken betydelse har de orden? Jag avbröt leken ganska instinktivt och sa “Men Magnus hon säger sluta?”
I min vuxna värld, präglad av övergrepp av olika slag så är de orden väldigt viktiga. Ett nej betyder nej. Och sluta betyder sluta. Men den fenomenala kraften som dessa orden SKA HA förlorar sin klang om man missbrukar dem, exempelvis genom att skratta samtidigt. Idag upprepades nästan samma sak fast det var Phini som kittlade henne. Hon skrek “sluta!” men skrattade så Phini forsatte att kittla henne.
Så jag förklarade igen, för henne. Och för Phini – vilket är lika viktigt. Oavsett var, när, hur (för att undvika alla sorters eventuella missförstånd) – när någon säger “Nej” och/eller “Sluta” – så är det det som gäller OAVSETT.
Om flickan VILL bli kittlad – säg inte nej.
Om flickan INTE vill bli kittlad, säg Nej/Sluta och gå därifrån.

Jag är en väldigt verbal människa. Ord är guld för mig. Att mina barn kan tala ordentligt och förstår ord och kan kommunicera flytande är väldigt viktigt för mig – likaså ordens magiska betydelse.
Så jag tog den diskussionen med Magnus. För att få honom förstå hur jag tänkte.
Tyvärr är det så att vi måste förbereda våra barn i bästa mån möjliga för det kommande vuxenlivet och det samhälle vi lever i. Jag är tragiskt medveten om det faktum att dessa orden inte skyddar oss i alla situationer men det underlättar förhoppningsvis/förmodligen om man inte skrattar när man ber någon sluta.
“Men hon skrattade ju, så jag tog henne inte på allvar” – jag kan se det framför mig…

Ett nej är ett nej.
När man säger “sluta” så ska de sluta.
Viktigt att veta. Viktigt att lära sina barn – betydelsen av ordet.
Även om det var en oskyldig lek så får man tänka efter – sätta det i prägel, i rutin.

Tankar på mina tankar?