Ja, någonting hände. Det senaste halvåret/plus hände det mycket i mitt liv. Inte bara runtomkring men även inombords. Jag ändrades. Mitt sätt att se saker och ting och känna om saker och ting.
Jag kom underfund med saker om mig själv – vad jag faktiskt egentligen alltid tyckt/känt men förnekar.
Sen ändrade jag helt uppfattning om andra saker och gjorde en 180° vändning om vissa åsikter.
Ändrat mina prioriteringar. Ändrat mina krav, ändrat en del om hur jag känt inför vissa människor och saker/åsikter.
Jag kan inte säga vad det var som hände. Det kom inte direkt hastigt på utan har nästan smugit på mig.
Jag är inte helt samma som förut, nej. Men jag är inte heller så som en del tycks uppfatta mig utan helt motsatsen.
Jag har successivt kommit underfund med min egen sexualitet som jag tidigare nämnt. Mitt egentliga totala ointresse.
Jag har även omvärderat vad jag behöver/vill ha hos en partner och det är nog den största förändringen.
Jag har alltid hållt mina barn hårt och aldrig delat med mig utav dem till någon. Jag skulle aldrig tänka tanken att en partner skulle få ta något ansvar vad gäller barnen – aldrig hämta/lämna på dagis, aldrig passa dem, aldrig gå nånstans ensam med dem, aldrig det ena än det andra. Det var så präglat inom mig.
Men samtidigt, det senaste året har olika saker fått mig att helt ändra mig – detta är min största förändring. Min 180°.
Jag vill numera raka motsatsen. Förr tänkte jag att min pojkvän var MIN och skulle inte ha någonting alls med mina barn och deras uppfostran att göra. Gud nåde. Jag var noga med att poängtera detta och separera min pojkvän från mina barn.
Idag tänker jag tvärtom – mina barn både behöver och vill faktiskt ha en fadersgestalt. Så pass desperat att tanken faktiskt slagit mig att bli tillsammans med den man som vill “bli pappa” till mina barn. Och jag skulle faktiskt behöva det också – någon som tar den rollen som pappa/fadersgestalt/familjemedlem.
Att ett förhållande med en annan människa faktiskt kan och bör dessutom gynna mina barn.
Jag har varit egoistisk. Med goda avsikter självfallet. Men egoistisk.
Så från och med nu när det gäller förhållanden så har mina spelregler ändrats. Om en man vill inleda något seriöst med mig så skulle jag gärna vilja att han tar sig an mina barn också. Leker med dem, hjälper med läxan, kramar om, pratar med dem, spelar fotboll med dem, lämnar eller hämtar, fixa mellis.. Ja, ni förstår.
Och vilken avlastning det hade varit för mig med..
Och på sätt och vis har jag på nått sätt nekat mina barn en far – deras biologiska må vara död/borta men en ersättare har jag också nekat dem..
Det var en del av mina strider med mig själv jag haft det senaste halvåret. Det tar tid att vänja sig vid mina nya synsätt och mitt nya jag. Det finns betydligt mer men detta räcker för ikväll.